Moderbolaget startades 1979 hemma vid morsan och farsans köksbord. Har växt och hänt en del sen dess. Idag omfattar bolagsgruppen ägande och delägande i totalt sex bolag och en totalomsättning långt över 300 Mkr årligen. En riktigt rolig resa har det varit och det ligger många roliga utmaningar i sikte framåt också förstås.

Företaget har ju därmed genomgått stora förändringar under ffa senare år och frågan är bara hur man själv har förändrats längs vägen. Eller har jag inte förändrat mitt arbetssätt speciellt mycket längs vägen? Började ju som 15-åring med att lämna ut nycklar och printa och kuvertera gästlistor, steg gradvis i graderna och tog över firman helt under 00-talet så man har ju även gjort en egen resa så att säga.

Så numera är man VD och ägare av flera bolag där det finns totalt över 120 personer anställda under högsäsong. Vad skiljer sig i arbetssättet från den tid jag satt på bokningen? Det funkar det ju inte riktigt att ha handen i syltburken precis överallt som VD. För så är det nog om jag kritiskt skall granska mig själv och mitt sätt att arbeta. Jag vill gärna ha koll på hur det funkar i en reception, vad funkar/funkar inte i köket, vad är tidstjuvar i städet osv. Tillit är vad det i grund och botten handlar om. Det är jag som sitter där med totalansvaret och då är rädslan ibland onödigt stor inför att släppa taget alltför mycket. Att låta underchefer och personal ta det faktiska ansvaret. Ansvaret de har anställts för att ha.

Jag är smärtsamt medveten om att jag måste bli bättre på att släppa taget lite. Inte pilla i detaljerna alltför mycket utan låta de som är anställda för uppgiften hantera uppgiften. Hanterar de inte uppgiften är det ju de som måste bytas ut eller flyttas på, inte jag som ska hoppa in i deras ställe för att styra upp det. Då hinns inte visionerna och utvecklingsarbetet med, sånt vi som företagare MÅSTE ägna oss åt. Det går inte att sitta stilla och vara nöjd, man måste ständigt utveckla sina produkter och tjänster. Annars är man snart historia i dagens snabbfotade samhälle där kunderna ändrar mönster 20 ggr snabbare än för några år sen.

Sen vill man ju för den delen inte bli en sån där huvudkontorstomte som bara tjatar om nyckeltal hit och nyckeltal dit, en som enbart använder statistik och nyckeltalsrapporter för att hålla koll på att allt rullar som det ska. En huvudkontorstomte som tappat greppet om vad värdezonen för bolagen egentligen är därför att han inte varit ute i verksamheten tillräckligt mycket på senare tid. Nej, en sån aktar jag mig för att bli. Så ett och annat pass i receptionen eller disken blir det även framöver.

Ibland dyker de jag kallar ”entreprenörens demoner” upp i bakhuvudet, tankar kring när de lyckosamma åren tar slut. När når framgången sin peak, när vänder det nedåt? Alla företag har sin ”storhetstid”. Allt är förgängligt så det varar absolut inte för evigt, tror man det så lurar man sig själv. Är det peaken jag står på nu eller kan det vara så att jag bara är halvvägs? Lite hemingwaysk eller bergmansk skaparångest helt enkelt… Jag är dock glad att jag inte till fullo ärvt min kära fars demoner, han oroar ihjäl sig för minsta sak. Eller de kanske kommer att förvärras med åren även hos mig?

I filmen Yrrol sas det: ”se aldrig bakåt, känn aldrig inåt och va alltid uppåt”. Fel men ändå rätt. Det är viktigt att känna efter med magen inför tunga beslut, allt syns inte i ett Excel-ark, det har jag lärt mig med åren. Lita på den inre rösten eller känslan. Och att oroa sig för framtiden eller gråta över spilld mjölk i det förgångna är aldrig bra. Så för min del är det definitivt dags att va lite uppåt, högsäsongen stundar, nu kör vi!!!

Glad midsommar!

/ Nikke